Min resa med intuition började egentligen då jag satt och pratade med min väninna Linda. Hon hade fått erbjudande om två olika jobb och hade svårt att bestämma sig. Det ena var mer prestigefyllt, vid ett finare universitet och mer ansvar, än det andra. Men ändå kände hon sig osäker. Jag mindes hur det hade känts för mig då jag kom in på psykologikursen och frågade Linda hur det kändes i kroppen. Hon kunde beskriva samma sorts flöde bakom ögonen som jag själv upplever när någonting är rätt för henne.
Vi samtalade länge om hur kroppen hjälper oss fatta beslut och detta samtal gjorde att jag valde att skriva min C-uppsats just om hur kroppen säger ja och nej. När jag skriver detta rinner tårarna nedför mina kinder. Det är en så stark upplevelse. Detta möte med Linda där och då är på något sätt ett avgörande ögonblick i mitt liv. Kroppen visar mig det än en gång genom att ge mig en så kraftfull respons på upplevelsen. Intuitionen talar om att ja det är just intuition jag ska hålla på med. Det är något väldigt starkt här. Det är just detta som gör att intuition är mitt absolut största intresse.
Ibland tänker jag på Linda som jag inte har så mycket kontakt med längre då hon flyttat utomlands, kanske till ett av de här jobben vi pratade om. Linda och jag har varit vänner i 15-20 år och alltid haft djupa fina samtal om livet. Det kanske inte var någon slump att vi möttes just då och att hon hade samma signaler som mig. Jag har inte träffat någon mer som lika tydligt beskrivit flödet bakom ögonen som ett ja. Flödet för mig själv kan ju som ni kanske förstå nu även innefatta tårar.