Den väg som är alldeles unik för var och en av oss. Den lär vi oss inte i skolan. Den kommer från djupet inom dig. Den är magisk att vandra på – men också väldigt sårbar. För vem är jag att välja annorlunda?
Följer vi den breda vägen kan ingen ifrågasätta oss. Vi sticker inte ut. Men hur kul är det?
Vad skulle hända om vi fler och fler vågade gå den smala vägen? Den utanför normer och accepterade riktningar.
Den vägen som kommer från djupet inom oss. Som vi ibland får glimtar av. Glimtar där vi känner oss i transcendens, ett med världen.
Du har den. Den smala vägen – fast den kanske tom är dold för dig själv. Eller så hemlig att du kanske inte vågat visa den för någon. Du bär den som ett ok, som en sorg, som ett missat liv. Som en missad möjlighet. Du döljer den bakom måsten och borden. Bara jag gör det här så ska jag sen… När kommer sen?
Låt sen bli nu. Våga träda fram. Våga öppna lite lite på den bubbla du har. De roller du spelar. För vilken roll är egentligen viktig?
Jag slåss själv just nu med modet att fullt ut gå den smala vägen. Att leva min längtan fullt ut – utan begränsningar. Är jag beredd att gå ännu längre utanför nomen?
Det finns en visshet, ett ja där. Det kom i helgen under meditation. Fast det sitter ändå som en tyngd i bröstet. Som en kamp mellan den inre autentisk längtan och rädslan att gå utanför normen. Vi delar den alla.
Jag vet innerst inne att det finns tillräckligt många på den anpassade normativa vägen. Jag vet. Jag vägrar gå den. Den är inte min.
Jag väljer att släppa upp ännu lite mer. Släppa lite fler osanningar om hur jag måste göra. Släpper hörnflaggan och går fullt ut. För vart kan jag annars gå?
Jag öppnar upp för den smala vägen. Igen, och igen.
Det finns inget annat som är viktigare – för mig.
Det är mitt liv.