Fil kand psykologi, Psykoterapi steg 1, existentiell samtalsledare & civilingenjör

Överleva eller njuta?

Är vi programmerade att överleva eller njuta?

Ibland undrar jag vilken drivkraft som är störst? Under århundraden har vi tvingats fokusera på att överleva. Att njuta har varit något fult och lättjefullt – ja nästan skamligt. Men nu helt plötsligt skulle vi kunna fokusera på att njuta.

Men inte… Vi behöver inte längre överleva – men det ändå så många människor väljer att leva. Fyller sitt liv så till bristningsgränsen att vi knappt har hakan över vattenytan. Finns det en lucka ska den bokas in. Vi har mer avancerade jobb, dyrare semestrar, köper hämtmat, går på restaurang och köper större boenden. Inte ska väl barnen dela rum? Vi topprenoverar och har topplån. Ändå är det som vi når botten. Livet känns bottenlöst och meningslöst. Vi springer som besatta men kommer ingen vart. Fast i ett träsk. Fast i överlevnad. Fast i att skapa ett fullt liv så vi inte ska känna tomheten inuti. Eller varför väljer vi överlevnad.

Stresssjukskrivningarna slår rekord. Någonting är sjukt – men inte de som blir sjuka. Det sjuka är större än individen. Det sjuka är ett samhälle som har normer som skapar sjukdom. Vi har tillsammans skapat normerna. Vi kan skapa om dem? Med små myrsteg eller jättekliv.

Vad skulle hända om vi skalade ner. Skalade bort. Hittade tid att vara. Tid att leva. Mötas i närvaro och njuta. Öppna upp för ett liv utan massa dessa sjuka normer och ideal. Enkelhet. Bo mindre, jobba mindre, prestera mindre och njuta mer.

Det finns en njutning i att prestera. Det kan jag också uppleva. Att se något förverkligas. Något som tar form. Men jag skulle kunna skapa hälften så mycket. Mycket av prestationen är till för vår identitet. Att prestera är lika med att bli sedd och bekräftad. Det lär vi oss tidigt. Jag har varit så starkt kopplad här – men nu försöker jag omkoppla. Omprogrammera. Skapa för skapandet, för världen, för andra, för kärlek, för förändring. Skapandet och vilandet/varandet har för mig naturliga cykler. Efter vila, återhämtning kommer skapandet naturligt. Som en växelverkan. Som en kraft som inte går att stoppa. Som en gåva.

Men är vi så djupt biologiskt inställd på överlevnadinstinkten att vi väljer att skapa den även när den inte behövs? Att vi som djur väljer detta tillstånd för att vi är hemma i det? Att springa så snabbt vi kan hela tiden. Jag skulle hellre vara programmerad som en katt – njuta och sen snabbt jaga lite när jag är hungrig – och sen återgå till att njuta. Vad driver oss att välja att leva i överlevnads tillstånd? Är det sökandet after en identitet som skapar denna stress? Identitetens koppling är till prestation.

Fast vi har en djupare identitet bortanför prestation – djupt djupt inom oss har vi ett neurobiologiskt kärnsjälv. Ett själv som är fullständigt i harmoni med sig själv. Och med andra. Vi behöver varandra. Vi behöver speglar för att träda fram i vårt kärnsjälv. Vi behöver stillhet och tid. Så det vi jagar är egentligen hela tiden tillgängligt inom oss. Längst in som en diamat. Själen. Vår essens. Släpp fasaderna och skapa din koppling inåt. Du behöver inte överleva längre. Du kan få njuta.