Kan jag fundera ut vem jag är? Kan jag tänka fram vem jag är?
Vem är jag? Vad är jag. Vad är det som är ett jag. Jag kan beskriva egenskaper, begåvningar, utseende – men inte essensen av vem jag är. I orden försvinner jaget. I orden tappas något. Något större ogreppbart. Som att försöka fånga tiden.
Jag tänker att vi oftast vill förenkla och veta vem vi är. Vi bygger upp en bild av oss själva, vem vi är. Jag är si och sån. Det skulle vara läskigare att leva i sanningen – ibland gillar jag grönt och ibland blått. Sanningen att jaget hela tiden förändras, förvrids, omskapas och blir nytt. Essensen av något flyktigt som inte riktigt låter sig fästas, stanna upp så det blir helt tydligt. Beskrivningen som aldrig blir klar.
Hellre lever många i ögonblicksbilder av upplevelsen av ett jag. Klipper ihop ögonblicksbilder till en sanning som sen sätter sig som en mask över självet. En mask över livet, som stelnar, stannar. Som när åren går tappar mer och mer energi. Ibland kommer nyfunna hobbies eller nytändningar som explosioner av liv – en ny förälskelse, en ny passion. Just då känner vi oss mer levande är på länge. Vi tror att vi åter hittat oss själva. För att med tiden sen åter fästa ytterligare detta ögonblick till beskrivningen av oss själva.
Var finns modet? Modet att inte veta. Att bara vara. Vara. Vara i föränderligheten och våga bli dömd för för att ändra sig. Att inte passa in och vara definierad. Att välja fritt. Vegetarian på måndagen och en hamburgare på tisdagen. Som om det egentligen spelar nån roll. Spelar det egentligen någon roll vem jag är? Vad gör dig lycklig? De levande stunderna!
Tänk om jag skulle vara i föränderligheten alltid öppen för de nya stunderna. De nya ingivelserna. Att försöka leva utan att veta vem jag är. Att vara i mötet med det som kommer. Bara möta det, den, livet. Livet som ett upptäckande varje dag. Lyckan i de små stunderna av liv och närvaro.
Det är egentligen bara för mig själv som skapandet av mig själv behöver upphöra. Om någon frågar om vi gillar det eller det – kan vi i varje stund välja att känna in. Vi behöver inte veta innan. Vi kan i kontakten med oss själva vara i just kontakten. Inget annat behövs. I kontakten finns självet. Det själv som inte går att flytta utanför kontakten. Det själv som när vi flyttar det utanför kontrakten för att det ska bli tydliggör för andra och oss själva långsamt börjar dö. Det är först tydligt och jag kan definienra mig. Känna mig sedd och tydlig. Ett tag. Men tog jag verkligen rätt?
I familjer delar man iblanda upp egenskaper – jag var den modiga – min syster den blyga. Pappa den roliga. Fast oftast var min syster modigare är jag, våghalsigare. Men ändå var den rollen min, just då.
Att stanna upp och bara möte den öppen kanalen och fråga vad som är på väg ut är så spännande. Eller att bara märka att något nytt börjar locka mig samtidigt som något gammalt försvinner.
Ett roligt experiment var för mig när jag hade 5 lediga dagar i New York. Jag kunde göra vad som helst. Jag vandrade längs kajerna, gjorde kundaliniyoga på en studio och hittade några mysiga cafeer. Jag valde att där leva precis som hemma. Jag kunde ju gjort vad som helst 🙂 Just nu var detta mitt val. För 10 år sen hade jag sprungit gatlopp i butikerna för att shoppa. Jag är inte den Martina som för 10 år sedan. Vem är jag nästa gång?
Jag njuter ofta av att bara sitta med en kopp kaffe i soffan och se ut genom fönstret. Landa, vara, och just då känns lyckan och stillheten. Jag njuter av att starta dagen med att fråga mig: Vad vill jag idag? Vad lockar, vad känns lustfyllt. Ibland vill lusten läsa forskningsartiklar ibland gå att handla favorit teet.
Varför finns denna dragning till ett definierat jag? För oss själva eller för den sociala gruppen? Tror det handlar mer om gruppen är om oss själva. För vem vill väl egentligen vara definierad, få en roll? För en roll är jus sjukt svårt att ta sig ur sen när vi inte längre gillar den. Men ändå vill vi gruppera och defieniera varandra.
Förälskelsen har som en del att vi blir fullständigt sedda där vi är just då. De älskar oss för den vi är. Vi tror att vi möts på riktigt och bli sedda. Sen kommer rädslan – gillar han mig verkligen som den jag är? Eller – ska jag försöka ge honom en annan bild, vara den jag tror han vill ha. Just där och då dör passionen. Mötet övergår till mötet mellan två definitioner. Kallt, dött. Utan liv. Nyfikenhet och mod eller rädsla. Nyfikenhet för det nya det föränderliga. Vågar vi? Jag vill vi leva men någon som är odefinierad.
Skulle det inte vara lättare att jag varje dag bara mötte en annan människa i kontakt med sitt inre och den mötte mitt inre. Det kanske skulle ta mer tid – men det skulle ge mer liv! Mer livsenergi. Vi behöver då inte försöka ha energi i tomma fasader.
Det är ju självklart lite jobbigt att inte följa normerna och rollerna. Fast att vara i ständig kontakt med sökandet är magiskt!
Jag upplever hela tiden livet som om jag står i öppnings på en tratt. Jag kan gå i vilken riktning som helst. Känna in. Lita på kontakten och välja att gå i den riktning som kommer. Jag kommer någonstans – men inte dit den del av mig som försöker skapa ett definierat själv trodde. Utan någon annan stans. Jag behöver inte heller stå till svars mot andra om jag är tydlig att jag inte sätter mål eller definierar mig. Jag kan öppna upp för den totala friheten att hela tiden vara i nuet och omskapa ett nytt jag varje nu. Nu gillar jag blått, nu grönt.
Det läskiga med att ge upp definitionen är att jag inte har en planerad framtid. Jag har bara öppet för livet, att i kontakten leda mig, eller låta mig ledas. Ledas av lusten, av nyfikenheten, av det som ger energi. Odefinierbart och levande. Acceptera självet som en flyktig essens.
Öppna upp för kontakten och i den kraften. Att följa essensen. Att flöda. Leendet i mötet med andra utan definition. Ett helt ovisst möte i nuet. Ett vackert möte. Möte med dig själv och den andre. Ett möte fullt av liv <3