Eller som jag skulle vilja kalla det: Min gåva just nu. Att vara i flödet med det som vill komma fram. Det som är menat att få träda fram just nu.
Hade någon sagt till mig för 10 år sedan att jag skulle vara terapeut i känslofokuserad terapi, hålla kurser för utbrända, hålla retreat och ordna fester. Hade jag bara trott på det sista. Att hålla fester. Allt det andra hade varit komplett ofattbart för mig.
Kanske för att det djupa, det känslosamma och de stora livsfrågorna inte riktigt fick utrymme i min familj. Inte av någon orsak men det fanns bara inte där. Som så många jag träffar var jag familjens enda “sökare”. Ensam på min väg. Just då. Minns så stark hur vi en gång satt i finrummet och jag hade läst Doris Lessing och ville dela något stort. Hur mina föräldrar inte förstod vad jag pratade om. Andra minnen om hur jag hade en härlig tonårstid men ändå upplevde att något saknades. Något jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Bara att något liksom fanns runt hörnet men inte kom fram.
Sen kom 1988 och aupairåret i London och jag hittade house och acidhouse musiken. Den upplevelserna av hur tiden försvann i dansen och hur det liksom expanderade minns jag än. Jag hittade något där. Något jag sökte. Någots som var större än mig. En gemenskap och ett uttryck. Det blev flera härliga RAVEår. Älskade musiken, kläderna och det där ett det var som en happening varje gång en ny fest blev till. Lite hemligt och så magsikt. Jag kände mig i kontakt. Skapade egna kläder också och det var så roligt. Att hitta den perfekta outfiten till nästa fest.
Sökandet fanns där alltid som en röd tråd. Läste och läste. Sökandet fortsatte. Vad är nästa passion. Vad är det som vill komma till mig.
Jag sökte även inom jobbet. Var ingenjör och försökte hela tiden hitta något mjukare. Något som kändes mer sant än att vara projektledare. Enda gångerna jag tyckte att jag riktigt kom fram var när jag höll workshops med grupper av människor. Grupper som skulle lösa en uppgift. Älskade på något sätt detta att hålla en grupp och låta alla komma fram men ändå ha ett mål med workshopen. Visste att det var något där. Något som var sant inom mig.
Fascineras så starkt av detta sökande som alltid är igång. Som aldrig stannar och säger att nu är jag nöjd. Som alltid leder vidare. Nu ser jag signalerna så tydligt. Hur resonansen känns i kroppen eller hur sanningstårarna trillar nedför kinderna. Aller hur vissa asker får mig att le.
Tänk om detta sökande skulle upphöra. Så otroligt trist.
Samma tänker jag kring vår livsuppgift. Att den är i ständig förändring. Vi blir aldrig klara. Och ska aldrig bli klara.
Den är här och nu.
Den visar sig hela tiden för oss. Som små glimtar. Som impulser. Som det som gör oss glada och ger energi. Som guldkorn. Eller som det jag kallar glitter. Vi kan följa glittret och alltid vara i kontakt med vår livsuppgift. Vår aldrig stannande livsuppgift. Tänk vad sjukt tråkigt om den stannade. Nu är den klar. tack och hej.
Du kommer aldrig få hela planen. För hela planen är redan död när den kommer. Varför vänta? Vår livsuppgift är ständerligt föränderlig. Aldrig stilla.
Vi har fått en gåva. Vi har fått olika talanger. Så min väg är aldrig din väg. Och jag kan aldrig be någon om råd om min väg. Försöker jag gå någon annas väg blir det tvärstopp.
Som med utbrändhet. Tvärstopp. Omstart. Tillbaka. Under utbrändhet upphör ofta sökandet. När sökandet sen kommer tillbaka – är det ett så viktigt friskhetstecken.
Dina gåvor har du. De kommer fram till slut. var inte orolig. De kommer komma. De finns bortom frustrationen. Bortom förhoppningar och längtan. De öppnar sig där du minst anar det.
Men de öppnar sig <3
Lämna över dig. Det kommer till dig. Inte det som du kanske tror. Något helt annat. Något som kanske är roligare än det du kunde hittat på själv. Hi hi.